tisdag 27 november 2012

Skoluniform i svenska skolor?

Många länder i världen har krav på skoluniform i landets skolor, tex Storbritannien och USA (privata skolor). I Sverige finns det inte några lagliga krav på att elever ska bära skoluniform men ett fåtal skolor har infört det.  Det har t ex internatskolan Lundsberg och Livets ords kristna gymnasium i Uppsala.

Det har uppkommit förslag om att skolor i Sverige ska få införa skoluniform. Detta förslag har inte fått något fäste eftersom det anses kränkande mot eleven att någon bestämmer vad denne ska ha för kläder på sig. (När blir inte barn och ungdomar kränkta i dag?) Några skolor (t ex Maria Elementar i Stockholm) har satt upp klädkoder, efter att elever haft på sig opassande kläder enligt rektorn. Klädkoden säger nej till: korta kjolar, piercingar och hängiga byxor. Detta har väckt ilska hos föräldrarna och ungdomarna som hävdar att det är fel att bestämma hur man går klädda.

Vad finns det då för argument som talar för och emot införandet av skoluniform.

För:
  • Tar bort märkeshetsen
  • Minskar mobbingen
  • Skapar en vi känsla med andra elever på skolan
  • Tar bort sociala skillnader

Emot:
  • Elever får inte vara sig själv, då kläder är ett sätt att visa vem man är
  • Mobbingen tar annan form än kläder
  • Dyrt för föräldrar att köpa uniformen
Jag personligen tror att införandet av skoluniform skulle påverka den svenska skolan positivt. Det starkaste argumentet för införandet av skoluniform tycker jag är att sociala skillnader jämnas ut genom att alla går enhetligt klädda. Viss typ av mobbing försvinner och unga och deras föräldrar behöver inte känna pressen att inhandla dyra märkeskläder. Att ungdomar förlorar sin identitet tycker jag inte är ett hållbart argument eftersom skoluniformen bara ska bäras under skoldagen och sedan är det fritt för varje elev att ta på sig sina egna kläder. Skoluniformen borde ses som en slags "arbetskläder".
 

söndag 25 november 2012

Lärarutbildningens dåliga kvalitet

Lärarutbildningen är under all kritik i Sverige. En utbildning som tidigare höll hög kvalitet både när det kom till själva innehållet i kurserna samt examinationsformerna har i dag ett upplägg och kunskapskrav som mer motsvarar svenskt högstadiet än akademisk utbildning. Det är skrämmande att läsa om hur utbildningen ser ut för en yrkeskår som ska undervisa kommande generationer.

På många kurser är salstentor ersatta med att studenterna ska skriva hemtentamen i grupp eller enskilt, göra inlämningsuppgifter, skriva PM, göra muntliga presentationer, leka lekar, spela teater osv. Engelsk litteratur är sällan förekommande i kurslitteraturlistan, och om det nu skulle dyka upp en kursbok på engelska, ignorerar många studenter boken då de har för dåliga engelskkunskaper och använder istället sin gamla gymnasiebok för att inhämta kunskaper om ämnet (ex historia och geografi).  Hur kan det komma sig att studenter kan använda sig av böcker man använde sig på gymnasiet och ändå klara godkänt på en kurs på universitetet? Hur är den kursen utformad, kan man ju fråga sig.
Det är allmänt känt att det är kunskapsmässigt svagastudenter som samlas på lärarutbildningen, och det kan bli problem när man ska läsa in ämneskunskaper på universitetets olika institutioner, där det generellt sett är högre krav än på själva pedagogiken. För att få så många studenter godkända som möjligt så väljer institutionerna att göra kurser som är specialutformade för lärarstudenters långa kunskapsnivå, med lägre kunskapskrav och enklare examinationer. Det kan t ex vara en kurs som för ”vanliga” studenter innebär föreläsningar, ett fåtal seminarium och sedan en salstenta som examination, och om lärarstudenter ska gå samma kurs kan upplägget vara, självstudier, massor med seminarium och examinationen består av en grupphemtenta.  Det är skrämmande att detta får förekomma! Det är så fel som det kan bli, det borde ju snarare vara så att lärarstudenterna skulle ha ännu svårare kurser eftersom de ska undervisa andra i ämnet!   

Lärarutbildningen har få timmar lärarledd tid och mycket tid ska ägnas åt självstudier. I vissa kurser kan det handla om 4 timmar i veckan där man träffar en lärare för att ha ett seminarium eller föreläsning. Det kan jämföras med exemelvis en läkar- eller en civilingenjörsstudent som varje dag har lärarledd undervisning.
Det är med all rätt som universitet och högskolor runt om i landet får sina examinationsrättigheter för lärarexamen indrgna.

Lärarutbildningen måste reformeras! Kunskapskraven för att antas till lärarprogrammet  borde höjas till exempel genom att:
  •  kräva  höga betyg (B eller A) från gymnasiet i svenska, egelska och det ämne man tänkt sig att undervisa i.  
  •  Införa inträdesprov, t ex allmänbildning, spårktest och ämneskunskaper för det ämne man vill undervisa i. En del av inträdesprovet borde vara en intervjuer, där den blivande studentens verbala språkförmåga testas.
 För att höja nivån på själva lärarutbildningen bör man:
  •  Ersätta alla oseriösa examinatinsformer till traditionella salstentor
  • Ta bort alla specialanpassade kurser, och sluta att ta hänsyn till att vissa studenter inte kommer att klara av kurserna. Det är väl bara bra om man rensar ut de odugliga studenterna som inte har något att göra på programmet! Så gör man på alla andra utbildningar! 
  • Anpassa kursinnehållet  efter vad studenterna ska undervisa i. När man ska jobba på lågstadiet är det en god idé att ägna flera terminer åt läs- och skrivutveckling och matemtik inte åt att kurser som lär dig drama och bild.
  • Låt inte studenter som ska läsa till lågstadielärare gå tillsammans med blivande gymnasielärare när de läser pedagogikdelen. Det är olika pedagogiska verktyg som används när man jobbar med äldre barn och således bör studenter som tänkt sig att undervisa i högstadiet och gymnasiet läsa tillsammans.
 Det är våra barn och ungdomar som blir lidande om lärarutbildningen håller låg kvalitet, då den utexaminerar okunniga lärare som ska undervisa dem i skolan.

Avprofessionaliseringen av läraryrket

Läraryrket är ett yrke i kris. Villkoren för att vara lärare har successivt försämras sedan 1960-talet. Yrket har avprofessionaliserats och gått från att vara ett prestigefyllt yrke med befogenheter och bra lön, till att vara ett lågstatusyrke utan några som helst befogenheter och dålig löneutveckling.

Vad beror detta på? Hur kan en yrkeskategori som på 60 talet kunde mäta sig med läkaryrket i status, gått till att i dag anses vara den lägsta akademiska examen man kan ha? Detta tror jag är de bidragande förändrade faktorerna:
Attityd förändring till kunskap – Lärare sågs tidigare som kunskapsauktoriteter, medan de i dag endast ses som hjälpredor till eleverna som själva ska söka efter kunskap. Alla har väl hört det fina uttrycket ”Lärarna ska vägleda eleverna till deras sökande efter kunskap”.  Det är stor skillnad på att vara en kunskapskälla/ kunskapsauktoritet till att bara vara en vägledare till kunskapen. Vem har repsket för en lärare som inte har kunskapsauktoritet ?

I dagens skola får eleverna själva vara med och bestämma över vad de vill lära sig. Är det inte vuxna med utbildning som ska ansvara för att lägga upp undervisningens innehåll utifrån de krav som finns i samhället? Hur ska en 7 åring kunna veta vad han vill lära sig i matematiken eller en 16 åringen i kemi?
Lärarnas befogenheter har förändras – Tidigare hade en lärare makt och status och förtroende att hålla ordning i klassrummet och i dag är läraren en hovnarr som måste gå försiktigt fram eftersom man fråntagit dennes alla disciplinrättigheter och befogenheter. I dag har eleverna alla rättigheter men inga skyldigheter.  Eleverna får ifrågasätta allt! Läraren får inte slänga ut stökiga elever, ge elever kvarsittning, ta mobiltelefoner trots att de används under lektionstid, eller ge eleven ett rättvist omdöme om hur de ligger till i ett ämne (man får inte berätta för eleven vad den är dålig på och måste jobba mer på utan bara fokusera på det eleven kan) – för då kan eleverna bli kränkta! Vidare får en lärare inte fysiskt gå in och sära på elever som bårkar, för då har man gjort sig skyldig till barnmisshandel. Vem, oberoende om det är elever eller föräldrar kan få förtroende för en lärare som helst saknar befogenheter?

Lärarlönerna – Innan löneutjämningen, som syftade till att utjämna lönerna mellan låginkomsttagarna och andra kom, hade lärare höga löner. Men när man pressade ihop löneskillnaden halkade lärarna efter. Och i dag är läraryrket det nästan sämsta betalada akademikeryrket.  Undersökningar visar att man inte tjänar något på att ha arbetat som lärare. Om man jämför vad en arbetare som bara har gymnasieutbildning och en lärare med akademisk utbildning tjänar under ett arbetsliv så har den outbildade tjänat mer. Vilken seriös och begåvad människa vill läsa till lärare om man inget tjänar ekonomiskt på det?
Rekryteringen till lärarhögskolan – Det är inte någon vacker syn man får när man tittar på dagens lärarutbildning, vare sig när det kommer till studenterna eller till själva utbildningens upplägg och innehåll. Till skillnad från förr i tiden då vi hittade de duktigaste studenterna på lärarutbildningen med högt betygssnitt, så är det de studenter med låga betygssnitt frångymnasiet som söker till lärarutbildningen. Då intresset för lärarutbildningen är lika med noll, så är det väldigt lätta att komma in vilket gör att ”vem som helst” kan bli lärare i dag. Frågar man lärarstudenter varför det valde lärarutbildningen svarar många ”för att jag inte kom in på något annat”.  Är det av den anledningen vi vill att Sveriges lärarkår valt sitt yrke?

Genusperspektivet på läraryrket –  Läraryrket är ytterligare ett exempel på ett yrke som avmaskuliniserats under de senare årtiondena på 1900-talet. Tidigare var läraryrket ett manligt yrke med status och auktoritet och i dag är det ett kvinnodominerat yrke utan status och befogenheter. Många menar att avmaskuliniseringen bidragit till läraryrkets förfall. Jag hävdar dock att så inte är fallet. Läraryrket kunde mycket väl varit ett statusyrke även idag, trots att det är många kvinnor som väljer läraryrket. Problemet handlar mest om andra faktorer som lön, befogenheter, kunskapsauktoritet och makt. Se exempelvis på Finland, där läraryrket fortfarande har hög status, lärarkåren består där av hög procent kvinnor.
Lärarexamens utformning – tidigare så läste man olika pedagogiska kurser för att få en examen mot högstadiet, gymnasiet eller förskolan. I dag så läser alla studenter samma pedagogiska kurser oberoende om man ska undervisa på gymnasiet eller förskolan. Man hör att något är fel när blivande gymnasielärare sitter i samma sal som förskolelärare under pedagogikkurserna, då det är helt annan pedagogik för att lära ut i gymnasiet och i förskolan.

Det här är givetvis bara några faktorer som bidragit till läraryrkets fall. Det är viktigt att Sverige gör något åt situationen, eftersom barn och ungdomar i Sverige förlorar på att läraryrket har låg status. Det är barnen och ungdomarna som förlorar möjligheten till att få en bra och konkurreskraftig utbildning, då lärarnas kunskapsbas och pedagogiska färdigheter är avgörande för att barnen ska lära sig. Och om vi har lärare som glidit igenom lärarutbildningen utan att pluggat, saknar motivation och kunskaper som krävs för att utöva sitt yrke är det en stor risk för kommande generationer.   

Lärarlegitimation höjer ej statusen på läraryrket

I ett desperat försök att höja statusen på läraryrket beslutade regeringen att införa krav på lärarlegitimation. Man menar att detta på sikt ska höja yrkets status då lärarlegitimationen krävs för att undervisning i skolan och därmed stänger ute obehöriga.

Det här måste vara det sämsta beslutet som fattats rörande svensk skola på väldigt länge. Hur tänker Jan Björklund och c/o? Hur kan en legitimation som endast syftar till att markera att du är behörig att arbeta i svensk skola, höja statusen på ett yrke? Det är ju inte så att legitimationen ger lärarna ökade befogenheter mot stökiga elever eller högre lön. Och det låga intagningskraven på lärarhögskolan kvarstår. Legitimationen är bara ett extra examensbevis.

Lärarlegitimation ska inte förväxlas med läkaryrket legitimation, där själva legitimationen är ett bevis på kunskap, kompetens och lämplighet. Och om man brister i sitt yrkesutövande kan man få sin legitimation indragen. En vårdsituation och en klassrumssituation kan inte jämföras, utan det är mycket svårare att avgöra om en lärare misskött sig rent pedagogiskt, eftersom undervisningen inte är individuell utan i grupp, till skillnad från vårdsituationen som är individuell. Vidare är det svårt att definiera vilka egenskaper som gör att man bli en bra lärare, till skillnad från läkaryrket, där det är lättare att rada upp vilka egenskaper och kunskaper som krävs. Detta gör att lärarlegitimationen förlorar sin mening.

Vad ska man med en legitimation till som inte grundar sig på personens kompetens och lämplighet? och som kan dras in om man missköter sig?

Nej det krävs att man går andra vägar för att höja statusen på läraryrket. T ex att man höjer standarden på lärarutbildningen, ger högre lön och fler befogenheter till lärarkåren .

fredag 23 november 2012

Glassen nigger... eller jag menade nogger black

När GB glace lanserade sin nya glass nogger black år 2005 blev det ramaskri hos PK maffian. Centrum mot rasism anmälde GB glace till DO för att de ansåg att reklamen för glassen på olika sätt anspelade på svartas kultur t ex genom grafittistil.

Det är verkligen jättepinsamt att man kan vara så lättkränkt. Centrum mot rasism borde ägna sig åt vettigare saker än att gnälla över glassreklam! 

torsdag 22 november 2012

Kvotering av kvinnor inom polis- och brandmanskåren

I dag ska helst alla yrkeskategorier anställa ett jämnt antal av män och kvinnor – annars blir det orättvist mot den grupp som är underrepresenterad. Jag kan hålla med om att tanken är bra och att i de flesta yrken inte finns något hinder för att ha en jämn könsfördelning bland personalen.  Dock finns det vissa yrkeskårer jag tycker det är naturligt att större delen av personalen består av män, och jag syftar då på fysiskt krävande yrken, som till exempel polis eller brandman. Inom bägge dessa yrken har de under de senaste åren varit stora kampanjer för att locka kvinnliga sökande, för att visa att man är lagom PK.

Det har blivit känt att polishögskolan kvoterar in kvinnor på utbildningen, trots att det varit flera manliga sökande har ände 50 % av de antagna varit kvinnor. Det är beklagligt att detta får ske i dagens Sverige. Det är klart att det finns kvinnor i poliskåren som kan sköta sitt arbete lika bra som en man, om hon har den rätta fysiken finns det inte något som hindrar henne att sköta sitt jobb.  Men när man ser kvinnliga poliser på stan som är 155 cm långa och har en kropp som en outvecklad 14 åring, då känns det inte seriöst.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har stora planerför brandmansyrkets personal. I dag (2008-2009 när artiklarna skrevs) är endast 1 % av Sveriges brandmanskår kvinnor, och inom 5 år vill man att 40 % av deanställda ska vara kvinnor. Man menar att det finns ett problem i hur höga krav det är i styrketesten, ett moment går ut på att man ska klara 35 lyft med skivstång som väger 30 kg och detta har många kvinnor svårt att klara. 

Har man inte de fysiska kraven som krävs för att klara ett yrke t ex brandman eller polis, är man inte lämplig i det yrket. På samma sätt som att man måste vara duktig i biologi för att bli läkare, vara språkbegåvad för att bli tysklärare eller duktig på att dansa för att bli professionell dansare. Alla yrken kräver sina specialegenskaper hos den som ska utöva det. En av de egenskaper som utmärker en bra polis eller brandman är råstyra och god fysik därför bör styrketesten vara likvärdiga oberoende kön på den sökande. Samhället behöver inte inkompetenta poliser och brandmän som inte klarar av att sköta sina jobb på grund av bristande fysik!

onsdag 21 november 2012

Kvotering av platser till juristprogrammet

Det är ett faktum att universitetens mer attraktiva utbildningar kräver att man har väldigt högt betygssnitt i kombination med ett bra reslutat på högskoleprovet, för att man ska bli antagen. Utbildningar jag syftar på är bland annat: läkarprogrammet, ekonomprogrammet samt juristprogrammet. Analyserar man gruppen av antagna till prestigefyllda utbildningar finner man vissa gemensamma nämnare för de som antagits, majoriteten kommer från högutbildade hem där en av föräldern själv hade gått en prestigeutbildning, få har invandrarbakgrund och kommer från hem utan studietraditioner. Hur ska man råda bot på denna orättvisa, hur ska man få in fler lågutbildade och invandrare på utbildningar med hög status?

Uppsala universitet valde hösten 2003 att låta 30 av 300 platser på juristprogrammet gå till studenter med utländsk bakgrund (bägge föräldrarna födda utomlands). Cecilia Lönn och Josefine Midander (bägge med föräldrar födda i Sverige) nekades plats på juristprogrammet i Uppsala, trots att de hade högre betyg än de som blivit antagna genom kvotering. De valde att stämma Uppsala universitet för etnisk diskriminering.  Fallet prövades ända upp till högsta domstolen och flickorna fick rätt i alla instanser och Uppsala universitet fick betala ut böter till dem.

Kvotering anser jag vara ett väldigt dåligt sätt att motverka social snedrekrytering. Det bidrar bara till att rasismen spirar och att det blir ”vi” och ”dom” mentalitet på utbildningen.  Jag ställer mig även frågande om man verkligen når den grupp man söker, när man anger att bägge föräldrarna ska vara födda utomlands för att kunna söka genom urvalsgruppen.  Det är nämligen en väldigt stor grupp människor som räkans in där. Min egen gissning är att juristprogrammet vill nå ut till de människor som har svenska som andra språk och är duktiga i skolan men som ändå inte räcker till att konkurrera mot de svenska eleverna, pga vissa språkproblem. Men man får tänka på att även personer med föräldrar födda i t ex Danmark/Norge eller adoptivbarn också räknas in i gruppen med utlandsfödda föräldrar, trots att dessa personer har haft samma förutsättningar ur språkperspektiv som etniskt svenska barn under sin skolgång.  Ska dessa verkligen få söka till den särskilda urvalsgruppen?  

Högsta domstolen talar sitt tydliga språk – nej till att öka mångfald på universitetet genom kvotering.  

SvD

Centrum för rättvisa