Somaliska grabbar lirar bandy - var är brudarna?

Borlänge i kombination med bandy, har satt Sverige på kartan. Man har låtit ett gäng somaliska grabbar som är bosatta på orten bilda ett bandylag, somaliska herrlandslaget i bandy, i integreringssyfte. Laget fick även en plats i bandy VM som spelades i ryska Irkutsk i januari 2014. Uppmärksamheten kring detta lag har varit enormt, både nationellt och internationellt har detta varit en nyhet, aldrig tidigare har man sett ett sådant sätt att angripa problematiken kring segregationen. Det ska till och med göras en film om det somaliska landslaget från Borlänge. 

Men jag tycker att man missat en viktig aspekt av detta integrationsprojekt. Jag säger som i den klassiska OLW reklamen från mitten av 90-talet, ni vet med de tuffa MC gänget som ordnat en fest, men tjejerna inte dyker upp. När de ringer upp tönten och frågar: Du, var är brudarna? Precis samma sak frågar jag mig när jag läser om detta fantastiska bandylag, var är brudarna? Detta integreringsprojekt som man satsats så mycket pengar på utesluter flickor! Hur kan det komma sig att man satsar sådana enorma resurser på pojkar, medan invandrartjejer lämnats åt sitt öde. Och ingen verkar reflektera över det!?

Skäms Sverige, det är 2014!! 

Anders Svensson, Therese Sjögran och bilen

Fotbollsalan 2013. Anders Svensson har spelat 146 lanskamper, vilket är ett nyslaget rekord för svensk herrfotboll. Svenska Fotbollförbundet ville hylla Svenssons insats och gav honom en bil i direktsändning. Therese Sjögran i svenska damlandslaget har spelat 182 landskamper, dvs över 40 fler landskamper än Svensson.  Hon fick ingen bil för sin presentation,  trots att hon med sina 182 landskamper är den som spelat flest landslamper någonsin inom svensk fotboll. Hon nämndes inte ens under fotbollsgalan. Kritiken har inte låtit vänta på sig. I sociala medier är det många som uttryckt sina åsikter och många sluter upp bakom Sjögran och tycker att hon blivit orättvist behandlad.

Det märks att det är 2013, i alla fall när man ser reaktionen på vad som hänt. Att svenska folket reagerar på detta sätt ser jag som ett gott tecken på att samhället fått bättre genuatänk. Om detta hade hänt för 20-25 år sedan hade det antagligen inte skapat lika stora rubriker. Det är bra att det här lyfts upp, det är enda sättet att komma tillrätta med kvinnor och mäns olika vilkor. 

Svenska Fotbollförbundet ursäkt till varför Sjögrans 
prestation inte uppmärksammades under fotbollsglan är bara en pinsam bortförklaring. Att de tänkt ge henne en bil vid ett senare tillfälle är självklart en bortförklaring för att dölja att man saknar genustänk.

Artiklar i urval

Aftonbladet    DN 1    SvD    Metro   DN 2

Tony Flygare var bättre än Zlatan Ibrahimovic en gång i tiden

När Tony Flygare var i övre tonåren trodde man att han skulle bli en av Sveriges framtida fotbollstjärnor. Han levererade på fotbollsplanen genom att ständigt ösa in mål, tillskillnad från vännen och lagkamraten Zlatan Ibrahimovic som på den tiden var en medelmåtta. Vad som hände senare vet vi alla, Flygare fick aldrig någon fotbollskarriär medan sista kapitlet i framgångssagan Zlatan Ibrahimovic ännu inte är skriven. Flygare menar att hans öde avgjordes i september 1999, då han missade en avgörande straff vilket ledde till att hans klubb MFF åkte ur allsvenskan.  Efter detta menar han att ingen ville satsa på honom utan fokuset flyttades nu till Zlatan, som börjat leverera det lilla extra.  Och resten vet vi som sagt...

Tony Flygare berättar i DN att han ska ge ut en självbiografi med namnet En gång var jag större än Zlatan, där han själv ger sin bild av vad som hände. Vem vill läsa denna bok? Känns patetiskt att tro att någon bryr sig! Man kan inte leva på gamla meriter... 
Det känns som att det finns många pojkar i Sverige som varit bättre fotbollsspleare i unga år än de som senare kommit att bli fotbollstjärnor!! Eftersom Zlatan var en medlemåtta under mänga år borde de finnas fler som kan träda fram och skriva en liknande biografi och sedan skylla på något för att förklara varför dom inte lyckades bli proffs som Zlatan. ... 

DN

Fotbollsspelaren Anton Hysén är homosexuell

Fotbollsspelaren Anton Hysén (son till Glenn Hysén) valde att komma ut som homosexuell i början av 2011. Detta offentliggjorde han i fotbollsmagasinet Offside. Detta fick stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Egentligen kan man ifrågasätta nyhetsvärdet i att en manlig idrottsman avslöjar att han är homosexuell ,i 2000-talets Sverige. Men sätter man denna information i relation till det faktum att ingen manlig fotbollsspelare i Sverige tidigare har kommit ut och ytterst få i världen gjort det, är det en stor nyhet. Jag håller med Anton Hysén när han kommenterar det faktum att han är den första svenske manliga fotbollsspelaren som kommit ut.

- Det är ju helt sjukt när man tänker på det, det är så fucked up, alltihop. Var fan är alla andra? GP

Ja, var är alla andra homosexuella manliga fotbollsspelare kan man fråga sig. År 2011 (när Hysén kom ut) fanns det över 200 000 licensierade manliga fotbollsspelare i Sverige. Är alla killar som liar boll på högre nivå straight, eftersom de sysslar med en manlig lagidrott? Eller är det så att många manliga fotbollsspelare avstår från att vara öppen  med sin sexuella läggning eftersom man tror att det kan vara ett hinder för den framtida fotbollskarriären? Jag tror på det senaste. Atmosfären är inte tillräckligt öppen i fotbollsvärlden för att man ska komma ut i dag.

Den här händelsen visar att vi inte kommit så långt som vi tror att vi gjort, i vår strävan efter att skapa ett samhälle där  alla accepteras oberoende klass, kön, hudfärg och sexuell läggning.

 Det är dags att vädra och släppa in ny luft i de manliga fis- och svettstinkande omklädningsrummen och låta nya friska vidare blåsa in över hela den manliga fotbollskulturen!

Artiklar i urval:

http://www.dn.se/sport/anton-hysen-i-brittisk-tidning

 

http://www.dn.se/sport/fotboll/hysen-forst-att-komma-ut

 

http://www.dn.se/kultur-noje/laleh-prisad-pa-gaygalan

  

http://www.offside.org/vad-hande-sen/2011/offside-och-anton-hysen-uppmarksammas-i-media

 

http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/han-bryter-idrottens-homotabu/

 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/article8685068.ab

 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article14329586.ab

 

http://www.aftonbladet.se/ledare/article8689352.ab

 

http://www.expressen.se/sport/fotboll/anton-hysen-20-jag-ar-homosexuell/

 
http://www.expressen.se/kultur/ett-mod-utover-det-mesta/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4392392

http://www.qx.se/16969/fotbollsspelaren-anton-hys%C3%A9n-kommer-ut

http://www.qx.se/sport/16977/anton-hyllas-som-en-hjalte-av-gayvarlden

http://www.resume.se/nyheter/media/2011/03/09/homofobistorm-da-hysen-kom/

Mats Wilander sågar svensk tennis

Svensk tennis är inte vad den en går var. Under 70- och främst 80-talet var Sverige en framstående tennisnation med stjärnor som Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg. Sedan dess har det gått ut för, och i dag ligger den bäst rankade svenska tennisspelaren på plats 400.

Tidigare tennisproffset Mats Wilander ger sin bild av varför Sverige misslyckas med att få fram nya tennisstjärnor:

– De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick, säger Wilander, och menar att ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis.

– I tennis måste du själv lyfta på röven. . . Sverige har inte längre några tennisstjärnor eftersom de låter sina ungdomar bli feta, säger Wilander.

Dubbelfel Wilander. Den här argumentationen måste var den svagaste jag har läst på länge. Socialismen hade kopplat ett rejält grepp om Sverige under tennisens storhetstid, så problemet lär ju knappast ligga där.

Att han anse att Sveriges höga levnadsstandard med bra boende, bil och bra levnadsvillkor för alla leder till att Sverige inte får fram några tennisspelare, är bara naivt och verklighetsfrånvarande. Knaprare livsvillkor och sämre levnadsstandard för större delen av befolkningen leda till att Sverige fick fram bra tennisspelare?  Nja tror inte det. Frånvaron av tennisstjärnor kan bero på att det är större utbud av idrotter i dag än förr och talanger som eventuellt hade blommat ut inom tennisen  gör det inom andra idrotter istället. Tennis är en dyr sport som det krävs att man har välbärgade föräldrar för att man ska kunna satsa fullt ut, vilket också leder till att färre väljer denna sport.

Den tekniska utvecklingen har gått framåt enormt sedan 80-talet och i dag finns datorer med internetuppkoppling, TV apparater med mängder av TV-kanaler, smarta mobiltelefoner i många svenska hem, det går inte att förneka. Men en sen då? Allt handlar inte om idrott, man kan ha andra intressen än att slå på tennisbollar?!

 Dock ligger det något i hans uttalande: ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis. Intresset för olika idrotter, alltså inte bara tennis är mindre i dag än det var förut och i och med att antalet utövare minskar, så minskar även möjligheterna till att få fram någon stjärna. I dag finns det så många fler möjligheter att lyckas i livet än att bli bra på idrott, så många väjer att lägga sin energi på att annat.

Och slutligen Mats Wilander, vad spelar det för roll om Sverige inte får fram några tennisstjärnor? Är det inte viktigare att det finns en bredd, med många utövare som ser tennis och andra idrotter som sina fritidsintressen. Och att barn och ungdomar istället satsar på att bli något som samhället har mer nytta av? T ex att utbilda sig till läkare, lärare eller undersköterskor? Jag tror samhället har mer glädje av 10 000 utbildade undersköterskor än 1 tennisproffs...

SvD 1   SvD 2   DN   Expressen   Aftonbladet

Slalommamman = curlingmamman

DN har i några artiklar tagit upp hetsen som finns kring unga alpina talanger. För att ha möjligheten att lyckas krävs det toppresultat redan vid 13-14 års ålder. Resultaten ligger till grunden för om man kommer in på riksskidgymnasierna där endast 17 ungdomar tas in per år. Det är endast från dessa skidgymnasium som svenska skidförbundet plockar ut sina landslagsåkare.

För att nå goda resultat krävs det givetvis mycket av den unge talangen, men även av dennes föräldrar. Både ekonomiskt stöd och mycket tid krävs för att kunna följa med sitt barn vid olika tävlingar och läger. För familjer i södra delen av landet krävs det ännu mer resurser eftersom snön kommer senare än i norr. Då det krävs mycket träning redan under försäsongen för att kunna bli duktig i slalom, måste man åka iväg för att träna. En del föräldrar är beredda att offra allt för att ge sina barn möjligheten att satsa på slalom.

Under signaturen slalommamman skriver en kvinna som är mamma till en 12 årig dotter som är högpresterande i slalom, om livet som slalommamma. Denna pinsamma artikel går ut på att slalommamman gnäller över att dotterns slalomsatsning håller på att ruinera familjen och att hon själv är sönderstressad eftersom det är så höga krav på slalomföräldrar. Men eftersom dottern är lycklig är det värt både de stora hålen i ekonomin och ohälsa!

Här har vi ett klassiskt exempel på en curling-morsa af 2000-talet. Man ska göra allt för sitt barn och helt bortse från den egna hälsan och familjens ekonomi. Bara barnet är lyckligt är det värt vilket pris som helst. Vad betyder en rasad ekonomi när man genom slalomsatsningen får en så fin gemenskap med sitt barn? (Man kan ju tydligen inte få gemenskap med sina barn utan att vara dem till lags jämt?! )

Mitt barns lycka, till vilket pris som helst... lyder slagorden för 2000-talets föräldrar.

Nej till elitsatsning för barn

SvD har i dag en debattartikel som tar upp problemet med elitsatsande barn. Stora namn inom idrotten som t ex Börje Salming och Thomas Fogdö har undertecknat artikeln, likaså medicinskt kunniga personer.

I dag kryper elitsatsningen allt längre ner i åldrarna. Jakten på den nya storstjärnan finner inga gränser. Tränares fixering vid att  få fram en ny OS stjärna och föräldrar som hoppas på att barnen ska bli rika på sin idrottskarriär (och därmed själva få en högre levnadstandard) har lett till att man i dag finner det naturligt att gallra bland 8-10 åringar ?! 
Denna ogynnsamma hets gagnar vare sig de mest talangfulla eller de som gallras bort. Det finns inget stöd i forskning att det skulle vara bra att göra denna tidiga utrensning.

Debattörerna vill nu att :
1. Riksidrottsförbundet ska stoppa allt stöd till klubbar som bedriver elitsatsning för barn under 12 år.
2. Sveriges kommuner bör ha en policy som inte tillåter att klubbar som bedriver elitsatsningar för barn under 12 år får tillgång till kommunens idrottsanläggningar.
3. Starta forskning som granskar elitsatsningar och deras hälsoeffekter på barn.
4. Starta en utbildning om hårt tränande barn och deras skador för läkare och andra som behandlar idrottande barn.
5. Höj tränarnas kompetens om barn och deras utveckling.
6. Rusta upp våra lekplatser och skapa miljöer för barns spontanidrottande.

Sunda och kloka ord tycker jag. Varför ska riksidrottsförbundet sponsra elitsatsning för några få utvalda? I stället bör man verka för att utveckla breddidrotten och ge så många som möjligt chansen att idrotta. Vill man bedriva elitsatsning borde man betala för den själv. T ex som tennisfamiljen Carnellos satsning på sönerna Elliot och Lancelot, som finansieras ur egen ficka.

Damlandslaget möter AIK P 17 och förlorar med 0-3

Det är fotbolls-EM för damer sommaren 2013 och Sverige är värdland. Svenska damlandslagets tränare Pia Sundhage har lagt tjejerna i landslaget i hårdträning inför EM genom att arrangera träningsmatcher mot pojk- och herrlag. Detta är vanligt inom damfotbollen i USA, berättar Sundhage för DN. Damlandslaget har fått möta AIK:s P 17 lag, det blev en tuff match som tjejerna förlorade med 0-3.

– Vi vill prova något nytt och slutresultatet var inte det viktiga. Det var attde få ställas mot några som är så mycket starkare i närkamperna och fysiskt tuffare. Det är en jobbig och obehaglig känsla att fastän man springer sitt snabbaste så blir man ändå frånsprungen. Men klarar man av den känslan – då klarar man av väldigt mycket svårare saker i EM, säger hon.
 

 Sundhage tänker långsiktigt och struntar i hur resultatet blev utan fokuserar istället på vad tjejerna lär sig av att möta tuffare motstånd.  Förutom att dem utvecklas som fotbollsspelare lär de sig hantera motgångar. Att lära sig ta motgångar är viktigt om man ska kunna nå lågt i en tävling!  

Direkt när artikeln kom upp på DN:s sida (och andra sidor som skrev om händelsen) började det drälla in kommentarer i kommentarfälten i stil med: damfotboll är pinsamt, svenska damlandslaget suger mm. Det som är mest pinsamt är väl inte damlandslaget utan snarare att de som kommenterar inte verkar veta att det finns biologiska skillnad mellan män och kvinnor. Könen har olika fysiska förutsättningar och detta påverkar t ex idrottsprestationer. 

Män och kvinnor tävlar inte mot varandra.
Man bör inte jämföra herr- och damidrott!

SvD  GP  GP 2  Aftonbladet 1 Aftonbladet 2  SvFF  Eurosport  svt   fotbolldirekt  svenskfotboll 

HIF-modellen och puckade fotbollspappor

Fotbollsklubben HIF, Helsingborg IF  är en klubb som många pojkar i regionen vill spela i. Klubben är elitinriktad och bedriver sin verksamhet utifrån bland annat det framtagna dokumentet HIF-modellen, där man bland annat kan läsa:

På hösten vid 11-års ålder erbjuder HIF ett antal spelare att fortsätta upp i HIF-pojkelit. Övriga spelare erbjuder vi spel i våra samarbetsklubbar eller någon annan förening.

Det betyder alltså att det sker en hårdhänt gallring av små pojkar som inte platsar för vidare elitsatsning hos HIF. Detta vet föräldrar om när de väljer att sätta sina söner i Helsingborgs IF. Man får även skriva under ett papper att man förstått vad som gäller, när barnet skrivs in i klubben.

Trots denna tydliga information om HIF:s elitiska inriktning, har missnöjda föräldrar mage att gnälla i pressen. I Helsingborgs dagblad sjunger ett par fotbollspappor ut sin klagosång angående sättet HIF lagt upp sin verksamhet. De har bägge varsin 11 årig son som blivit bortgallrad från HIF. På det faktum att klubben är tydlig med att man börjar gallra redan vid 11 års ålder och att de som blir bortvalda tvingas lämna klubben, svarar en av fäderna:

– Vi kände till det men det är svårt att riktigt förstå vad det egentligen innebär så långt i förväg, säger Davids pappa.

Han är starkt kritisk till att HIF lägger över allt ansvar kring utslagningen på föräldrarna

Hur tänker man när man sätter sin son i en elitinriktad klubb? På grund av föräldrarnas oförmåga att förstå konsekvenser eller kanske deras våta dröm att sonen ska bli fotbollsproffs, blir barnen lidande. Vem som helst kan förstå att det är ett fruktansvärt besked att få som 11 åring och det kan leda till att barnen får dåligt självförtroende för resten av livet. Eftersom klubben är helt öppen med sin elitsatsning och hur den går till, tycker jag faktiskt att det är föräldrarna som är den största boven i detta drama. 

Det är väl upp till varje förälder att hitta en bra klubb som passar just det egna barnet. Det finns gott om klubbar runt Helsingborg som erbjuder breddlag utan toppning och tidig utslagning. Men det är ju hög status att spela i HIF, därför ska alla pojkar spela där. Här har föräldrarna en jätteviktig roll. Kanske borde man försöka förklara för sin son som vill börja spela fotboll att man borde börja med att spela i en klubb som utan elittänk, och man kan ha som framtida mål att ta en plats i ett av HIF lag senare.  Det är bara pinsamt att sitta och gnälla och tycka att det är jobbigt att man som förälder måste ta stort ansvar när gallringen görs. Det är endast på grund av papporna som sönerna mår dåligt och är ledsna. Hur kan man ha samvete att göra så mot sina barn?

Föräldrar till idrottande barn borde hela tiden ha barnets bästa i centrum när man hjälper barnet att göra val som rör idrott. Att själv ha ett elittänk och önskan om att sonen ska bli en ny landslagsstjärna missgynnar bara barnet som kan bli knäckt av förväntningar och eventuellt misslyckande.

Huruvida HIF-modellen är ett bra sätt att få fram nästa generations allsvenska / landslags fotbollsspelare kan diskuteras, men om alla klubbar arbetat efter HIF- modellen hade väldigt många av Sveriges framstående fotbollsspelare aldrig blivit några stjärnor...

Fotbollsakademier = lurar unga pojkar?

Jakten på nya fotbollstalanger pågår ständigt. Det är många klubbars våta dröm att vaska fram en ny Zlatan, vilket skulle innebära stora ekonomisk vinst för klubben. I dag är det vanligt att större fotbollsklubbar har så kallade fotbollsakademier, vilket är ett samarbete mellan fotbollsklubben och stadens skolor och upplägget går ut på att låta talangfyllda barn- och ungdomar träna fotboll på skoltid. Målet för klubbarna är att få en bred rekryteringsbas till sin klubbs A-lag. De yngsta barnen som rekryteras till fotbollsakademierna är så unga som 10 år gamla och verksamheten finns sedan ända upp till gymnasienivå.

Akademierna vänder sig främst till pojkar, men det finns även fotbollsakademier för flickor. Akademiernas elever är alltså till större delen pojkar, många med invandrarbakgrund, och alla bär på samma dröm, att en dag bli fotbollsproffs. Kanske är man inte så duktig i skolan och hoppas på att kunna gå den enkla vägen till pengar och berömmelse.  Dessa barn och ungdomar satsar allt på ett kort och hoppas på att få utdelning en dag. Men hur många når målet, att få en karriär som framgångsrik fotbollsspelare?

Det väldigt få pojkar som lyckas förverkliga sin dröm. Enligt centrum för idrottsforskning når endast 0,02 % av alla pojkar i en årskull allsvenskan och ännu färre slår igenom internationellt . Det betyder att det är en hel del pojkar både inom de olika fotbollsakademierna (och i vanliga fotbollsklubbar) som aldrig kommer se skymten av ett proffskontrakt. Var finns föräldrarna frågar jag mig? Hur kan man gå med på att sin son ska få spela fotboll på lektionstid istället för att gå riktiga lektioner? Med största sannolikhet kommer han inte att bli någon fotbollsstjärna. Vad händer med de pojkar som satsat allt kort på fotbollen, men misslyckats? Vilken framtid har de att vänta sig? Föräldrar ta ert ansvar, att uppmuntra er son att vara med i en fotbollsakademi är att lura honom att tro att han ska nå rikedom och berömmelse!  

Artiklar i ämnet

http://www.dn.se/sport/fotboll/har-utbildas-framtidens-stjarnor

http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-bast-i-stan

http://www.svd.se/sport/har-ar-alla-valkomna_5685789.svd

http://www.dn.se/sport/fotboll/bra-med-kompletterande-utbildning

http://www.dn.se/sport/fotbollforbundet-vill-inte-ta-i-kraven-pa-elitsatsningar

http://www.dn.se/sport/fotboll/sa-skapas-svensk-fotbolls-stjarnor

http://www.dn.se/sport/fotboll/har-ar-zlataneffekten

http://www.dn.se/sport/bodstrom-star-bakom-elitsatsning

http://www.dn.se/sport/fotboll/foraldrar-positiva-till-utvecklingsgrupper

http://www.dn.se/sport/fotboll/djurgarden-startar-fotbollsakademi-for-ungdomar

http://www.dn.se/sport/fotboll/hammarby-rekryterar-tranare-till-fotbollsgymnasium

http://www.gp.se/sport/1.48288-blavit-skolstart-i-host

http://www.gp.se/sport/1.56897-ifk-s-fotbollsakademi-belonas

http://www.svd.se/sport/aik-sparkar-igang-fotbollsakademi_2206651.svd

http://www.svd.se/sport/sluta-hyckla-om-barnen-rf_682541.svd

http://www.svd.se/sport/fostra-talanger-eller-glom-europa_635741.svd

http://www.svd.se/sport/redo-for-ny-succe_17481.svd

http://www.svd.se/sport/det-ar-ett-problem-att-fa-tid-for-studier_489923.svd

http://www.svd.se/sport/hammarby-skolar-unga-talanger_489841.svd

http://www.svd.se/sport/bajen-startar-egen-akademi_489921.svd

Mediecirkusen kring f.d hockeymorsans överdrivna insändare i Gefle dagblad

I en insändare i Gefle dagblad, undertecknad f.d hockeymorsan, berättas det att hennes 8 årige son blivit petad från hockeylaget han spelat tillsammans med i 4 år. Anledningen till detta är enligt henne, att laget har gått upp i en högre serie och att sonen inte har talang nog för att kunna spela i laget, när nivån på motståndet höjs. Föreningen skrev även dem en insändare till tidningen, för att ge f.d hockeymorsan ett svar på  sitt agerande. Här berättar man att den aktuella pojken är född 2004 och har fram tills nu spelat i ett lag med äldre pojkar, eftersom det saknats ett lag för hans åldersgrupp. Nu har dock ett lag för 04:or startat och han har blivit erbjuden en plats där. För att få rätt nivåanpassad träning och för att utvecklas så mycket som möjligt har klubben gjort bedömningen att pojken borde spela i det nystartade laget för 04:or. Föreningen betonar att deras ambitioner är att barnen ska spela i den åldersgrupp där de hör hemma. Pojken har alltså inte blivit petad, utan har bara erbjudits plats i ett lag i rätt åldersgrupp.

Den här historien har blåst upp i media till f.d hockeymorsans fördel. Den stora syndabocken har blivit idrottsföreningen och det är väldigt få som ens reflekterar över att f.d hockeymorsan utelämnar viss fakta, utan har bara tagit med de uppgifter som bidrar till en bra snyfthistoria. Aftonbladet publicerade kort efter att f.d hockeymorsans insändare kom, en artikel där en annan version av händelsen presenterats med mer och fördjupad fakta om vad som hänt. Här framkommer att pojkens pappa och tränare har haft flera samtal om pojkens hockeyspelande och kommit överrens om att pojken bör spela med 04 laget för att få bäst träning och utvecklingsmöjligheter. Pappan verkar mest tycka att det är pinsamt med all uppståndelse och att pojkens mamma har överreagerat i sin insändare.

Nej jag tycker verkligen att denna f.d hockeymorsa borde ta sig en funderare på hennes egen inställning till sonens idrottande. I hennes insändare låter det snarare som att hon har höga idrottsambitioner för sonen och inte har några kunskaper om hur lagidrott fungerar. Har drömmen om att sonen ska bli Sveriges nästa Peter Forsberg tagit överhand? Det känns väldigt fel att utnyttja media, sälja en historia utan all fakta och dra igång ett onödigt mediapådrag. Gynnar verkligen detta pådrag din sons, f.d hockeymorsa?

Andra artiklar i samma ämne:

Petad åttaårings öde upprör

Här petas inga barn som vill spela hockey

Klubben backar tränarna efter ”petning” av 8-åring

8 åriga flickor satsar allt för att bli elitgymnaster

Varför är så många föräldrar besatta av drömmen om att just deras barn ska bli en idrottsstjärna?

DN berättar i en artikel om barn som satsar på att bli elitgymnaster och som tränar upp mot 25-30 timmar gymnastik i veckan. Ett exempel på en förening där man satsar hårt är ”Gymnastikskolan” – ett samarbete mellan Vasaskolan i Danderyd utanför Stockholm och gymnastikklubben Stockholm Top Gymnastics. Barnen som ingår i gymnastikskolan får skippa två skoldagar i veckan för att vara i Åkershallen där dagarna är upplagda med träningspass varvat med  4 lektioner varje tillfälle. Utöver dessa två dagar tillkommer även några till träningspass resten av veckodagarna.

Unga gymnaster är i dag en grupp som drar på sig mycket skador och det frågan har väckts om det är hälsosamt att träna så många timmar i veckan. Artikeln fokuserar mycket på risken för skador men jag tycker också att det är viktigt att se andra aspekter på varför det inte är bra att träna så pass många timmar i veckan:

• Kunskapsförlusten. Tänk att det finns föräldrar som tycker att det är viktigare att försöka bli elitgymnast än att gå i skolan och bygga upp sin kunskapsbas så att man är rustad för de krav som finns i samhället. I synnerhet i lågstadiet lär man sig grundläggande kunskaper (läsa, skriva och räkna) som ligger till grunden för hur man ska klara resten av skolgången och i livet. Det är rätt otroligt att man kan låta sina barn träna istället för att gå i skolan! Jag menar, hur många av de som är anslutna till gymnastikskolan kommer att bli framgångsrika gymnaster? 1 av 10000 kanske och vad blir det av resten?

• Förlorad fritid. Det är viktigt att barn har möjlighet att ha en fritid som ger möjlighet till spontana aktiviteter och lek med andra jämnåriga. Att vid 8 års ålder ha 30 timmar uppbokad tid varje vecka är inte sunt!

Det är viktigt att lära barn att inte satsa allt på ett kort i livet. Att redan i så ung ålder som 8 år ha bestämt sig för att bli elitgymnast och satsa allt på att nå målet är inte bra. Det är viktigt att ha en plan b i fall det inte blir som man tror. Det är skrämmande att det finns föräldrar som är beredd på att offra sina barn på detta sätt. Tänk vad många barn som förlorar sin barndom för att föräldrarna satt upp mål som i stort sett är omöjliga att nå. Föräldrarna lär nog ångra sig när de har en söndertränad 11 åring som slutar med gymnastiken för att de tröttnat eller att de fått beskedet från tränaren att de inte har talang nog för att nå toppen. Vad blir det av dessa barn efter de lagt av med gymnastiken ?

 

Varför provoceras vi av familjen Carnellos tennissatsning?

Tennisfamiljen Carnello, bestående av mamma Mona, pappa Peter och deras söner Elliot (född 1995-04-26) och Lancelot (född 2001) har uppmärksammats av media i två olika omgångar. Första gången var 2008, när storebror Elliot hoppade av skolan och började satsa på allvar och nu senast år 2011, när lillebror Lancelot följer storebrors fotspår. Barnen har lämnat Sverige och Lancelot som var 10 år, 2011 hade skickats till en tennisakademi i Florida där han la ner 20 timmar i veckan på att träna och spelar matcher i tennis.

Familjen Carnellos tennissatsning på sina söner har väckt stor uppmärksamhet i Sverige. Vissa menar att det är bra att göra en egen satsning, eftersom resurserna är så knappa i de Svenska tennisklubbarna, väldigt många höjer dock sina kritiska röster mot familjen. Man menar att det är barnmisshandel att driva barnen så hårt, och att de förlorar sin barndom. Många tycker att föräldrarna lever ut sina drömmar genom sina barn och att det är föräldrarnas dröm att barnen ska bli bäst i världen på tennis och inte dem själva.

När man läser intervjuer med lille Lancelot märks det verkligen att han inte lever i en verklighet som andra barn gör. Han har tidigt vant sig med att umgås med vuxna och vet hur man ska socialisera och vika svar han ska leverera till journalisterna som frågar om hans satsning.

Runt om i Sverige har det skapats en debatt kring familjens satsning. Varför är idrottssatsningar ett så känsligt ämne i Sverige? Hade det väckt lika stor uppmärksamhet om pojkarna varit skickliga violinister eller pianister, alternativt varit naturbegåvningar inom språk eller naturvetenskap? Tänk om artikeln i DN hade hetat: ”Jag ska bli en framgångsrik forskare ” istället för Jag ska bli världens bästa tennisspelare  och artikeln i SvD med rubriken  Lancelot 10 drog till usa för att bli bäst hade handlat om att Lancelot varit jätteintresserad av fysik och att föräldrarna inte tyckte att den svenska skolan höll måttet, så de lät honom gå i en amerikansk skola för att kunna utveckla sitt intresse för fysik. Jag har svårt att tänka mig att någon hade reagerat, men när det kommer till idrott blir det känsligt.

Jag tror att det har att göra med den svenska kulturen (Jantelagen). I Sverige satsar man inte på idrott, utan här har det högre status att satsa på akademiska ämnen eller musik. Tillskillnad från i USA, där det är mer tillåtet att satsa på det man känner passar en bäst, oberoende på om det är teoretiska ämnen, musik, idrott eller teater. USA är ett mer öppet land på den punkten.

Dock ställer jag mig frågan: Vad händer om man gör den här typen av idrottssatsning och det inte bär hela vägen. Om man aldrig slår igenom och blir riktigt duktig, vad ska man göra av sitt liv då? Om skador sätter stopp eller om motivationen försvinner?  Man har ingen utbildning, man kanske har dragit på sig skador som kommer att förfölja en, resten av livet.

Jag tror inte att det är bra att man satsar allt på ett kort, oberende om det är idrott, musik, teater eller ett specifikt prestigeyrke, som läkare eller jurist. Det är alltid viktigt att ha en plan B, om ens högsta dröm visar sig vara omöjlig att uppnå, oberoende om det är ett prestigeyrke eller bli världens bästa tennisspelare.

Familjen Carnello: mamma Mona, pappa Peter och sönerna Lancelot och Elliot. Bilden är hämtad ifrån qiozk.

Elliot och Lancelot Carnello. Bilden är hämta ifrån qiozk.

Robin Lehners väg till att bli en berömd hockeymålvakt

Barns idrottande är ständigt en het potatis, ofta skriver tidningarna om barn som har höga krav på sig från föräldrar, att presetera inom idrotten de är aktiva inom. DN och Aftonbladet berättar om hockeymålvakten Robin Lehners väg till framgång. Det är en mörk historia, där en liten pojke från 10 års ålder, pressats till det yttersta av sin pappa som agerat hans tränare. Familjens trädgård byggdes om för att kunna fungera som träningsplan för sonen. Under träningarna har sonen fått tagit emot mängder av kränkande kommentarer av fadern och pressats till han gråtit, när han inte lyckats rädda puckarna, som skjutits mot honom.

Det är skrämmande att det kan vara lagligt att behandla sitt barn på detta sätt?! I mina ögon sett är det barnmisshandel! Pojkens barndom, som normalt borde varit fylld med bekymmerlös lek med jämnåriga och idrott på mottionsnivå, har förvandlats till en disciplinerad period, fylld av krav och där man förväntas prestera till max, annars får man ett straff. Pojken har berövats sin barndom, av sin egen pappa. Jag tycker inte att det spelar någon roll att han faktiskt nått toppen, med tanke på vad han fått genomlida på vägen fram dit.

Man får en klump i magen när Robin berättar att det är tack vare modern, det inte gick snett. Modern tröstade och stöttade honom, när fadern drev på för hårt. Vad är det för mesig blondinmorsa som inte vågade säga åt sin man att stoppa detta sjuka projekt? Om man ser att sitt barn blir illa behandlat, och lider, varför ingriper man inte?

Att som förälder stjäla sitt barns barndom och tonårstid, och förvandla det till en kravfylld tid, där man hela tiden måste prestera och vara bäst i en idrott, är inget annat än barnmisshandel!

Barnmisshandel av hockeyspelande son
Pappa hånar sonen, så grannarna ringer BRIS


  

Medaljens pris - Gnällande friidrottare

I DN skriver Johan Croneman om Folke Rydéns dokumentär "Medaljens pris". Dokumentären handlar om svenska stora friidrottare som dragit på sig skador genom sina aktiva år som elitidrottare. Croneman ifrågasätter dokumentärens innehåll och dess syfte. Jag håller med Croneman, jag upplever också denna dokumentär som något konstig. Vad vill Rydén säga med den?

Tycker mest att det är pinsamt när Carolina Klüft står och gnäller över att hon tycker det är jobbigt att träna backträning och Christian Olsson berättar på ett dramatiskt sätt att han ibland tränat så hårt att han knappt kan resa sig upp från toaletten efter att han skitit. Varför gnäller de? Det är frivilligt att satsa på idrott! Det är bara att välja en annan karriär om ni inte är nöjd!

Precis som Croneman säger: Det är skitjobbigt att vara undersköterska också, eller att kunna nå toppen inom något prestigefullt yrke är inte heller någon barnlek. Så varför skulle det vara mer synd om en elitidrottare som frivilligt tränar varje dag för att kunna ta en guldmedalj och tjäna flera miljoner, än någon som satsar allt för att bli läkare eller arbetar som undersköterska?!