Varför provoceras vi av familjen Carnellos tennissatsning?

Tennisfamiljen Carnello, bestående av mamma Mona, pappa Peter och deras söner Elliot (född 1995-04-26) och Lancelot (född 2001) har uppmärksammats av media i två olika omgångar. Första gången var 2008, när storebror Elliot hoppade av skolan och började satsa på allvar och nu senast år 2011, när lillebror Lancelot följer storebrors fotspår. Barnen har lämnat Sverige och Lancelot som var 10 år, 2011 hade skickats till en tennisakademi i Florida där han la ner 20 timmar i veckan på att träna och spelar matcher i tennis.

Familjen Carnellos tennissatsning på sina söner har väckt stor uppmärksamhet i Sverige. Vissa menar att det är bra att göra en egen satsning, eftersom resurserna är så knappa i de Svenska tennisklubbarna, väldigt många höjer dock sina kritiska röster mot familjen. Man menar att det är barnmisshandel att driva barnen så hårt, och att de förlorar sin barndom. Många tycker att föräldrarna lever ut sina drömmar genom sina barn och att det är föräldrarnas dröm att barnen ska bli bäst i världen på tennis och inte dem själva.

När man läser intervjuer med lille Lancelot märks det verkligen att han inte lever i en verklighet som andra barn gör. Han har tidigt vant sig med att umgås med vuxna och vet hur man ska socialisera och vika svar han ska leverera till journalisterna som frågar om hans satsning.

Runt om i Sverige har det skapats en debatt kring familjens satsning. Varför är idrottssatsningar ett så känsligt ämne i Sverige? Hade det väckt lika stor uppmärksamhet om pojkarna varit skickliga violinister eller pianister, alternativt varit naturbegåvningar inom språk eller naturvetenskap? Tänk om artikeln i DN hade hetat: ”Jag ska bli en framgångsrik forskare ” istället för Jag ska bli världens bästa tennisspelare  och artikeln i SvD med rubriken  Lancelot 10 drog till usa för att bli bäst hade handlat om att Lancelot varit jätteintresserad av fysik och att föräldrarna inte tyckte att den svenska skolan höll måttet, så de lät honom gå i en amerikansk skola för att kunna utveckla sitt intresse för fysik. Jag har svårt att tänka mig att någon hade reagerat, men när det kommer till idrott blir det känsligt.

Jag tror att det har att göra med den svenska kulturen (Jantelagen). I Sverige satsar man inte på idrott, utan här har det högre status att satsa på akademiska ämnen eller musik. Tillskillnad från i USA, där det är mer tillåtet att satsa på det man känner passar en bäst, oberoende på om det är teoretiska ämnen, musik, idrott eller teater. USA är ett mer öppet land på den punkten.

Dock ställer jag mig frågan: Vad händer om man gör den här typen av idrottssatsning och det inte bär hela vägen. Om man aldrig slår igenom och blir riktigt duktig, vad ska man göra av sitt liv då? Om skador sätter stopp eller om motivationen försvinner?  Man har ingen utbildning, man kanske har dragit på sig skador som kommer att förfölja en, resten av livet.

Jag tror inte att det är bra att man satsar allt på ett kort, oberende om det är idrott, musik, teater eller ett specifikt prestigeyrke, som läkare eller jurist. Det är alltid viktigt att ha en plan B, om ens högsta dröm visar sig vara omöjlig att uppnå, oberoende om det är ett prestigeyrke eller bli världens bästa tennisspelare.

Familjen Carnello: mamma Mona, pappa Peter och sönerna Lancelot och Elliot. Bilden är hämtad ifrån qiozk.

Elliot och Lancelot Carnello. Bilden är hämta ifrån qiozk.