Lärarutbildningens dåliga kvalitet

Lärarutbildningen är under all kritik i Sverige. En utbildning som tidigare höll hög kvalitet både när det kom till själva innehållet i kurserna samt examinationsformerna har i dag ett upplägg och kunskapskrav som mer motsvarar svenskt högstadiet än akademisk utbildning. Det är skrämmande att läsa om hur utbildningen ser ut för en yrkeskår som ska undervisa kommande generationer.

På många kurser är salstentor ersatta med att studenterna ska skriva hemtentamen i grupp eller enskilt, göra inlämningsuppgifter, skriva PM, göra muntliga presentationer, leka lekar, spela teater osv. Engelsk litteratur är sällan förekommande i kurslitteraturlistan, och om det nu skulle dyka upp en kursbok på engelska, ignorerar många studenter boken då de har för dåliga engelskkunskaper och använder istället sin gamla gymnasiebok för att inhämta kunskaper om ämnet (ex historia och geografi).  Hur kan det komma sig att studenter kan använda sig av böcker man använde sig på gymnasiet och ändå klara godkänt på en kurs på universitetet? Hur är den kursen utformad, kan man ju fråga sig.

Det är allmänt känt att det är kunskapsmässigt svagastudenter som samlas på lärarutbildningen, och det kan bli problem när man ska läsa in ämneskunskaper på universitetets olika institutioner, där det generellt sett är högre krav än på själva pedagogiken. För att få så många studenter godkända som möjligt så väljer institutionerna att göra kurser som är specialutformade för lärarstudenters långa kunskapsnivå, med lägre kunskapskrav och enklare examinationer. Det kan t ex vara en kurs som för ”vanliga” studenter innebär föreläsningar, ett fåtal seminarium och sedan en salstenta som examination, och om lärarstudenter ska gå samma kurs kan upplägget vara, självstudier, massor med seminarium och examinationen består av en grupphemtenta.  Det är skrämmande att detta får förekomma! Det är så fel som det kan bli, det borde ju snarare vara så att lärarstudenterna skulle ha ännu svårare kurser eftersom de ska undervisa andra i ämnet!   

Lärarutbildningen har få timmar lärarledd tid och mycket tid ska ägnas åt självstudier. I vissa kurser kan det handla om 4 timmar i veckan där man träffar en lärare för att ha ett seminarium eller föreläsning. Det kan jämföras med exemelvis en läkar- eller en civilingenjörsstudent som varje dag har lärarledd undervisning.

Det är med all rätt som universitet och högskolor runt om i landet får sina examinationsrättigheter för lärarexamen indrgna.

Lärarutbildningen måste reformeras! Kunskapskraven för att antas till lärarprogrammet  borde höjas till exempel genom att:

•  kräva  höga betyg (B eller A) från gymnasiet i svenska, egelska och det ämne man tänkt sig att undervisa i.  
•  Införa inträdesprov, t ex allmänbildning, spårktest och ämneskunskaper för det ämne man vill undervisa i. En del av inträdesprovet borde vara en intervjuer, där den blivande studentens verbala språkförmåga testas.

 För att höja nivån på själva lärarutbildningen bör man:

•  Ersätta alla oseriösa examinatinsformer till traditionella salstentor
• Ta bort alla specialanpassade kurser, och sluta att ta hänsyn till att vissa studenter inte kommer att klara av kurserna. Det är väl bara bra om man rensar ut de odugliga studenterna som inte har något att göra på programmet! Så gör man på alla andra utbildningar! 
• Anpassa kursinnehållet  efter vad studenterna ska undervisa i. När man ska jobba på lågstadiet är det en god idé att ägna flera terminer åt läs- och skrivutveckling och matemtik inte åt att kurser som lär dig drama och bild.
• Låt inte studenter som ska läsa till lågstadielärare gå tillsammans med blivande gymnasielärare när de läser pedagogikdelen. Det är olika pedagogiska verktyg som används när man jobbar med äldre barn och således bör studenter som tänkt sig att undervisa i högstadiet och gymnasiet läsa tillsammans.

 Det är våra barn och ungdomar som blir lidande om lärarutbildningen håller låg kvalitet, då den utexaminerar okunniga lärare som ska undervisa dem i skolan.