söndag 25 november 2012

Avprofessionaliseringen av läraryrket

Läraryrket är ett yrke i kris. Villkoren för att vara lärare har successivt försämras sedan 1960-talet. Yrket har avprofessionaliserats och gått från att vara ett prestigefyllt yrke med befogenheter och bra lön, till att vara ett lågstatusyrke utan några som helst befogenheter och dålig löneutveckling.

Vad beror detta på? Hur kan en yrkeskategori som på 60 talet kunde mäta sig med läkaryrket i status, gått till att i dag anses vara den lägsta akademiska examen man kan ha? Detta tror jag är de bidragande förändrade faktorerna:
Attityd förändring till kunskap – Lärare sågs tidigare som kunskapsauktoriteter, medan de i dag endast ses som hjälpredor till eleverna som själva ska söka efter kunskap. Alla har väl hört det fina uttrycket ”Lärarna ska vägleda eleverna till deras sökande efter kunskap”.  Det är stor skillnad på att vara en kunskapskälla/ kunskapsauktoritet till att bara vara en vägledare till kunskapen. Vem har repsket för en lärare som inte har kunskapsauktoritet ?

I dagens skola får eleverna själva vara med och bestämma över vad de vill lära sig. Är det inte vuxna med utbildning som ska ansvara för att lägga upp undervisningens innehåll utifrån de krav som finns i samhället? Hur ska en 7 åring kunna veta vad han vill lära sig i matematiken eller en 16 åringen i kemi?
Lärarnas befogenheter har förändras – Tidigare hade en lärare makt och status och förtroende att hålla ordning i klassrummet och i dag är läraren en hovnarr som måste gå försiktigt fram eftersom man fråntagit dennes alla disciplinrättigheter och befogenheter. I dag har eleverna alla rättigheter men inga skyldigheter.  Eleverna får ifrågasätta allt! Läraren får inte slänga ut stökiga elever, ge elever kvarsittning, ta mobiltelefoner trots att de används under lektionstid, eller ge eleven ett rättvist omdöme om hur de ligger till i ett ämne (man får inte berätta för eleven vad den är dålig på och måste jobba mer på utan bara fokusera på det eleven kan) – för då kan eleverna bli kränkta! Vidare får en lärare inte fysiskt gå in och sära på elever som bårkar, för då har man gjort sig skyldig till barnmisshandel. Vem, oberoende om det är elever eller föräldrar kan få förtroende för en lärare som helst saknar befogenheter?

Lärarlönerna – Innan löneutjämningen, som syftade till att utjämna lönerna mellan låginkomsttagarna och andra kom, hade lärare höga löner. Men när man pressade ihop löneskillnaden halkade lärarna efter. Och i dag är läraryrket det nästan sämsta betalada akademikeryrket.  Undersökningar visar att man inte tjänar något på att ha arbetat som lärare. Om man jämför vad en arbetare som bara har gymnasieutbildning och en lärare med akademisk utbildning tjänar under ett arbetsliv så har den outbildade tjänat mer. Vilken seriös och begåvad människa vill läsa till lärare om man inget tjänar ekonomiskt på det?
Rekryteringen till lärarhögskolan – Det är inte någon vacker syn man får när man tittar på dagens lärarutbildning, vare sig när det kommer till studenterna eller till själva utbildningens upplägg och innehåll. Till skillnad från förr i tiden då vi hittade de duktigaste studenterna på lärarutbildningen med högt betygssnitt, så är det de studenter med låga betygssnitt frångymnasiet som söker till lärarutbildningen. Då intresset för lärarutbildningen är lika med noll, så är det väldigt lätta att komma in vilket gör att ”vem som helst” kan bli lärare i dag. Frågar man lärarstudenter varför det valde lärarutbildningen svarar många ”för att jag inte kom in på något annat”.  Är det av den anledningen vi vill att Sveriges lärarkår valt sitt yrke?

Genusperspektivet på läraryrket –  Läraryrket är ytterligare ett exempel på ett yrke som avmaskuliniserats under de senare årtiondena på 1900-talet. Tidigare var läraryrket ett manligt yrke med status och auktoritet och i dag är det ett kvinnodominerat yrke utan status och befogenheter. Många menar att avmaskuliniseringen bidragit till läraryrkets förfall. Jag hävdar dock att så inte är fallet. Läraryrket kunde mycket väl varit ett statusyrke även idag, trots att det är många kvinnor som väljer läraryrket. Problemet handlar mest om andra faktorer som lön, befogenheter, kunskapsauktoritet och makt. Se exempelvis på Finland, där läraryrket fortfarande har hög status, lärarkåren består där av hög procent kvinnor.
Lärarexamens utformning – tidigare så läste man olika pedagogiska kurser för att få en examen mot högstadiet, gymnasiet eller förskolan. I dag så läser alla studenter samma pedagogiska kurser oberoende om man ska undervisa på gymnasiet eller förskolan. Man hör att något är fel när blivande gymnasielärare sitter i samma sal som förskolelärare under pedagogikkurserna, då det är helt annan pedagogik för att lära ut i gymnasiet och i förskolan.

Det här är givetvis bara några faktorer som bidragit till läraryrkets fall. Det är viktigt att Sverige gör något åt situationen, eftersom barn och ungdomar i Sverige förlorar på att läraryrket har låg status. Det är barnen och ungdomarna som förlorar möjligheten till att få en bra och konkurreskraftig utbildning, då lärarnas kunskapsbas och pedagogiska färdigheter är avgörande för att barnen ska lära sig. Och om vi har lärare som glidit igenom lärarutbildningen utan att pluggat, saknar motivation och kunskaper som krävs för att utöva sitt yrke är det en stor risk för kommande generationer.   

Lärarlegitimation höjer ej statusen på läraryrket

I ett desperat försök att höja statusen på läraryrket beslutade regeringen att införa krav på lärarlegitimation. Man menar att detta på sikt ska höja yrkets status då lärarlegitimationen krävs för att undervisning i skolan och därmed stänger ute obehöriga.

Det här måste vara det sämsta beslutet som fattats rörande svensk skola på väldigt länge. Hur tänker Jan Björklund och c/o? Hur kan en legitimation som endast syftar till att markera att du är behörig att arbeta i svensk skola, höja statusen på ett yrke? Det är ju inte så att legitimationen ger lärarna ökade befogenheter mot stökiga elever eller högre lön. Och det låga intagningskraven på lärarhögskolan kvarstår. Legitimationen är bara ett extra examensbevis.

Lärarlegitimation ska inte förväxlas med läkaryrket legitimation, där själva legitimationen är ett bevis på kunskap, kompetens och lämplighet. Och om man brister i sitt yrkesutövande kan man få sin legitimation indragen. En vårdsituation och en klassrumssituation kan inte jämföras, utan det är mycket svårare att avgöra om en lärare misskött sig rent pedagogiskt, eftersom undervisningen inte är individuell utan i grupp, till skillnad från vårdsituationen som är individuell. Vidare är det svårt att definiera vilka egenskaper som gör att man bli en bra lärare, till skillnad från läkaryrket, där det är lättare att rada upp vilka egenskaper och kunskaper som krävs. Detta gör att lärarlegitimationen förlorar sin mening.

Vad ska man med en legitimation till som inte grundar sig på personens kompetens och lämplighet? och som kan dras in om man missköter sig?

Nej det krävs att man går andra vägar för att höja statusen på läraryrket. T ex att man höjer standarden på lärarutbildningen, ger högre lön och fler befogenheter till lärarkåren .

fredag 23 november 2012

Glassen nigger... eller jag menade nogger black

När GB glace lanserade sin nya glass nogger black år 2005 blev det ramaskri hos PK maffian. Centrum mot rasism anmälde GB glace till DO för att de ansåg att reklamen för glassen på olika sätt anspelade på svartas kultur t ex genom grafittistil.

Det är verkligen jättepinsamt att man kan vara så lättkränkt. Centrum mot rasism borde ägna sig åt vettigare saker än att gnälla över glassreklam! 

torsdag 22 november 2012

Kvotering av kvinnor inom polis- och brandmanskåren

I dag ska helst alla yrkeskategorier anställa ett jämnt antal av män och kvinnor – annars blir det orättvist mot den grupp som är underrepresenterad. Jag kan hålla med om att tanken är bra och att i de flesta yrken inte finns något hinder för att ha en jämn könsfördelning bland personalen.  Dock finns det vissa yrkeskårer jag tycker det är naturligt att större delen av personalen består av män, och jag syftar då på fysiskt krävande yrken, som till exempel polis eller brandman. Inom bägge dessa yrken har de under de senaste åren varit stora kampanjer för att locka kvinnliga sökande, för att visa att man är lagom PK.

Det har blivit känt att polishögskolan kvoterar in kvinnor på utbildningen, trots att det varit flera manliga sökande har ände 50 % av de antagna varit kvinnor. Det är beklagligt att detta får ske i dagens Sverige. Det är klart att det finns kvinnor i poliskåren som kan sköta sitt arbete lika bra som en man, om hon har den rätta fysiken finns det inte något som hindrar henne att sköta sitt jobb.  Men när man ser kvinnliga poliser på stan som är 155 cm långa och har en kropp som en outvecklad 14 åring, då känns det inte seriöst.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har stora planerför brandmansyrkets personal. I dag (2008-2009 när artiklarna skrevs) är endast 1 % av Sveriges brandmanskår kvinnor, och inom 5 år vill man att 40 % av deanställda ska vara kvinnor. Man menar att det finns ett problem i hur höga krav det är i styrketesten, ett moment går ut på att man ska klara 35 lyft med skivstång som väger 30 kg och detta har många kvinnor svårt att klara. 

Har man inte de fysiska kraven som krävs för att klara ett yrke t ex brandman eller polis, är man inte lämplig i det yrket. På samma sätt som att man måste vara duktig i biologi för att bli läkare, vara språkbegåvad för att bli tysklärare eller duktig på att dansa för att bli professionell dansare. Alla yrken kräver sina specialegenskaper hos den som ska utöva det. En av de egenskaper som utmärker en bra polis eller brandman är råstyra och god fysik därför bör styrketesten vara likvärdiga oberoende kön på den sökande. Samhället behöver inte inkompetenta poliser och brandmän som inte klarar av att sköta sina jobb på grund av bristande fysik!

onsdag 21 november 2012

Kvotering av platser till juristprogrammet

Det är ett faktum att universitetens mer attraktiva utbildningar kräver att man har väldigt högt betygssnitt i kombination med ett bra reslutat på högskoleprovet, för att man ska bli antagen. Utbildningar jag syftar på är bland annat: läkarprogrammet, ekonomprogrammet samt juristprogrammet. Analyserar man gruppen av antagna till prestigefyllda utbildningar finner man vissa gemensamma nämnare för de som antagits, majoriteten kommer från högutbildade hem där en av föräldern själv hade gått en prestigeutbildning, få har invandrarbakgrund och kommer från hem utan studietraditioner. Hur ska man råda bot på denna orättvisa, hur ska man få in fler lågutbildade och invandrare på utbildningar med hög status?

Uppsala universitet valde hösten 2003 att låta 30 av 300 platser på juristprogrammet gå till studenter med utländsk bakgrund (bägge föräldrarna födda utomlands). Cecilia Lönn och Josefine Midander (bägge med föräldrar födda i Sverige) nekades plats på juristprogrammet i Uppsala, trots att de hade högre betyg än de som blivit antagna genom kvotering. De valde att stämma Uppsala universitet för etnisk diskriminering.  Fallet prövades ända upp till högsta domstolen och flickorna fick rätt i alla instanser och Uppsala universitet fick betala ut böter till dem.

Kvotering anser jag vara ett väldigt dåligt sätt att motverka social snedrekrytering. Det bidrar bara till att rasismen spirar och att det blir ”vi” och ”dom” mentalitet på utbildningen.  Jag ställer mig även frågande om man verkligen når den grupp man söker, när man anger att bägge föräldrarna ska vara födda utomlands för att kunna söka genom urvalsgruppen.  Det är nämligen en väldigt stor grupp människor som räkans in där. Min egen gissning är att juristprogrammet vill nå ut till de människor som har svenska som andra språk och är duktiga i skolan men som ändå inte räcker till att konkurrera mot de svenska eleverna, pga vissa språkproblem. Men man får tänka på att även personer med föräldrar födda i t ex Danmark/Norge eller adoptivbarn också räknas in i gruppen med utlandsfödda föräldrar, trots att dessa personer har haft samma förutsättningar ur språkperspektiv som etniskt svenska barn under sin skolgång.  Ska dessa verkligen få söka till den särskilda urvalsgruppen?  

Högsta domstolen talar sitt tydliga språk – nej till att öka mångfald på universitetet genom kvotering.  

SvD

Centrum för rättvisa

Allmänna värnplikten avskaffas

Allmänna värnplikten är från och med 1 juli 2010 vilande i fredstid och Sverige har numera en yrkesarmé istället för värnplikt.

Värnpliktens vara eller att icke vara diskuterades flitigt inför beslutet om värnpliktens framtid. Vad finns det för argument för och emot avskaffandet av värnplikten ?  Jag anser att följande argument bör lyftas fram:

Vad talar för avskaffandet av allmänna värnplikten

  • Diskriminerande mot pojkar som har krav på sig att mönstra och om de blir inkallad har de krav att fullfölja sin militärtjänstgöring, om de inte infinner sig, kan de dömas till fängelse för brott mot pliktlagen. Det känns något omodernt att kön ska vara en avgörande faktor för att vara värnpliktig. Det borde heta att alla unga människor oberoende kön är värnpliktiga.

  • Är det verkligen riktigt att det ska vara lag på att genomföra värnplikten? Kan man verkligen tvinga någon att göra lumpen? Har inte människan en fri vilja och ett sunt förnuft att handla efter? Man offrar ändå runt ett år eller lite mer på något som man kanske inte har nytta av i det kommande yrkeslivet. Kanske kunde detta år användas till något mer meningsfullt, som att studera vid universitetet eller påbörja sin yrkeskarriär. De som påstår att man kan ha nytta av kunskaperna man får i lumpen tycker jag ska tänka på att det finns andra sätt att förvärva kunskaper i t ex ledarskap, samarbete och psykisk och fysisk styrka än hos försvarsmakten. 
Vad talar emot avskaffandet av värnplikten
  • Genom den allmänna värnplikten ingår människor från olika samhällsklasser i Sveriges försvar. Tas värnplikten bort så är risken stor att det blir en social snedrekrytering vid anställandet av soldater till Sveriges försvar, som främst skulle komma att bestå av pojkar från socialgrupp 3.  Är det försvarsbart att i stor utsträckning lågutbildade pojkar ska offra sina liv för kronan, vid ett eventuellt anfall från hotande makt?
Det har bara gått ca 2,5 år sedan man avskaffade värnplikten så det är för tidigt för att säga om det var ett bra eller dåligt beslut. Man får vänta några år för att kunna analysera utfallet av beslutet.

8 åriga flickor satsar allt för att bli elitgymnaster

Varför är så många föräldrar besatta av drömmen om att just deras barn ska bli en idrottsstjärna?

DN berättar i en artikel om barn som satsar på att bli elitgymnaster och som tränar upp mot 25-30 timmar gymnastik i veckan. Ett exempel på en förening där man satsar hårt är ”Gymnastikskolan” – ett samarbete mellan Vasaskolan i Danderyd utanför Stockholm och gymnastikklubben Stockholm Top Gymnastics. Barnen som ingår i gymnastikskolan får skippa två skoldagar i veckan för att vara i Åkershallen där dagarna är upplagda med träningspass varvat med  4 lektioner varje tillfälle. Utöver dessa två dagar tillkommer även några till träningspass resten av veckodagarna.

Unga gymnaster är i dag en grupp som drar på sig mycket skador och det frågan har väckts om det är hälsosamt att träna så många timmar i veckan. Artikeln fokuserar mycket på risken för skador men jag tycker också att det är viktigt att se andra aspekter på varför det inte är bra att träna så pass många timmar i veckan:

  • Kunskapsförlusten. Tänk att det finns föräldrar som tycker att det är viktigare att försöka bli elitgymnast än att gå i skolan och bygga upp sin kunskapsbas så att man är rustad för de krav som finns i samhället. I synnerhet i lågstadiet lär man sig grundläggande kunskaper (läsa, skriva och räkna) som ligger till grunden för hur man ska klara resten av skolgången och i livet. Det är rätt otroligt att man kan låta sina barn träna istället för att gå i skolan! Jag menar, hur många av de som är anslutna till gymnastikskolan kommer att bli framgångsrika gymnaster? 1 av 10000 kanske och vad blir det av resten?

  • Förlorad fritid. Det är viktigt att barn har möjlighet att ha en fritid som ger möjlighet till spontana aktiviteter och lek med andra jämnåriga. Att vid 8 års ålder ha 30 timmar uppbokad tid varje vecka är inte sunt!

Det är viktigt att lära barn att inte satsa allt på ett kort i livet. Att redan i så ung ålder som 8 år ha bestämt sig för att bli elitgymnast och satsa allt på att nå målet är inte bra. Det är viktigt att ha en plan b i fall det inte blir som man tror. Det är skrämmande att det finns föräldrar som är beredd på att offra sina barn på detta sätt. Tänk vad många barn som förlorar sin barndom för att föräldrarna satt upp mål som i stort sett är omöjliga att nå. Föräldrarna lär nog ångra sig när de har en söndertränad 11 åring som slutar med gymnastiken för att de tröttnat eller att de fått beskedet från tränaren att de inte har talang nog för att nå toppen. Vad blir det av dessa barn efter de lagt av med gymnastiken ?