Eget rum är inte en rättighet

Karin Svanborg-Sjövall journalist hos i DN diskurar en artikel som publicerats i tidninge huruvida det är en rättighet att ha ett eget rum. Förvaltningsdomstolen slog fast i ett mål, i Stockholmsomårdet, att en tonåring ska ha rätt till ett eget rum för att kunna sägas ha en skälig levnadstandard.

Jag tycker att artikeln som själva domen är väldig intressant  och det är även Svanborg-Sjövalls artikel. Hon skriver:

Det är mycket möjligt att beslutet, i detta enskilda fall, var motiverat. Domen är inte skriven på ett sådant sätt att det går att avgöra om det förelåg några särskilda behov som motiverade eget rum för båda barnen. Men som princip betraktat är ställningstagandet, som stödjer sig på Socialstyrelsens allmänna råd, diskutabelt. I bostadsbristens Stockholm är det långt ifrån alla barn eller tonåringar som har eget rum. Och det gäller oavsett om familjens föräldrar betraktas som hög- eller låginkomsttagare. /.../

I teorin är det lätt att hålla med om att en tonåring, som rätten uttrycker det, har ”rätt till integritet” oavsett familjens ekonomiska status. Men i praktiken tvingas en socialnämnd prioritera mellan olika behov och utgifter hela tiden. Den budget som är fastlagd måste hållas, och då den bekostas med skattemedel spelar definitionen av begreppet skälig levnadsstandard roll. En någorlunda gemensam uppfattning om vad detta innebär utgör en bärande del i välfärdens samhällskontrakt.

 I Stockholm är bostadsbristen stor och det är många som lever på mindre antal kvadratmeter per hushåll, än om man jämför med i övriga Sverige. Flera gånger om året ser vi nya artiklar i dagstidningarna som tar upp svårigheter med att finna bostad i huvudstaden. Och som Svanborg - Sjövall skriver, eget rum för barn bosatta i Stockholm är inte en självklarhet, oberoende om man är barn till hög-eller låginkomsttagare.

Jag ställer då frågan, varför är det motiverat att just den här familjen blir beviljade en ny bostad så att deras tonåring ska få eget rum? Man borde utgå från att familjen bor i Stockholm och sätta det i perspektiv till bostadsbristen och göra en bedömning utifrån hur många barn som har eget rum! Som Svanborg-Sjövall skriver, det är viktigt att definiera vad skälig levnadstandard innebär, då pengarna som ska hjälpa till att uppfylla den bekostas av skattemedel. Finns det inte viktigare saker att lägga skattebetalarnas pengar på, än att någon bortskämd tonåring ska få ett eget rum? Finns det inte människor i Stockholm som har det ännu sämre, än att de önskar sig ett eget rum? Det är frågor jag ställer mig när jag läser artikeln.

Självklart ska vi ha ett socialt skyddsnät. Vem som helst kan behöva hjälp en dag, men det gäller att prioritera, så att rätt personer får hjälp och att det finns en genomtänkt plan för vilken hjälp man ska få. 

När jag läser kommentarerna till artikeln blir jag irriterad. Dessa människor verkar inte kunna se individens egna ansvar i situationen som uppstått. Man ska inte skaffa sig flera barn än vad man kan ta hand om. Sedan måste man hela tiden tänka på att det kan hända oväntade saker i livet, vilket kräver ekonomiskt tänk och en buffert på banken, så att man inte behöver gå till socialen och be om en större lägenhet för att barnen ska få eget rum!